Psaltaren 35

1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.

En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;

Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.

Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.

Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.

Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"

All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.

Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;

Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.

Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.

Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.

Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.

Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"

Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.

Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.

Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."

Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.

Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"

Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.