Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Dāvida dziesma. Ej tiesā, Kungs, ar tiem, kas ar mani iet tiesā, karo ar tiem, kas ar mani karo.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
Sagrāb priekšturamās bruņas un ieroci un celies man par palīgu.
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."
Izvelc šķēpu un zobenu pret tiem, kas man dzenās pakaļ; saki uz manu dvēseli: Es esmu tava pestīšana.
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Lai top kaunā un par apsmieklu, kas manu dvēseli meklē, lai top dzīti atpakaļ un likti kaunā, kas pret mani ļaunu domā.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
Lai tie top kā pelavas vējā, un Tā Kunga eņģelis lai tos aizdzen.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
Viņu ceļš lai paliek tumšs un slidens, un Tā Kunga eņģelis lai tos vajā.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
Jo bez vainas tie priekš manis apslēpuši sava tīkla bedri, bez vainas tie priekš manas dvēseles rakuši bedri.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Posts tam uzies, kad viņš to nezin, un viņa tīkls, ko tas ir paslēpis, sagūstīs viņu pašu; sev par postu viņš tur iekritīs.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
Bet mana dvēsele priecāsies iekš Tā Kunga, un līksmosies par Viņa pestīšanu.
10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"
Visi mani kauli sacīs: Kungs, kas ir kā Tu? Tu bēdīgo izglābi no tā, kas ir stiprāks, nekā viņš, arī bēdīgo un nabagu no viņa laupītāja.
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Viltus liecinieki ceļas, tie prasa no manis, ko es nezinu.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
Tie man maksā ļaunu par labu; mana dvēsele ir atstāta.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
Bet es, kad tie bija neveseli, apvilku maisu un mērdēju savu dvēseli ar gavēšanu un lūdzu no sirds dibina.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Es tā staigāju, tā kā viņš man būtu par draugu un brāli, es gāju noskumis, nospiests, tā kā kas žēlojās par savu māti.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
Bet kad es straipalēju, tad tie priecājās un sapulcējās, nelieši, ko es nepazinu, sapulcējās pret mani; tie plosās un nepaliek klusu.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
Ar viltīgiem mēdītājiem un kumosu lišķiem tie griež zobus pret mani.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Kungs, cik ilgi Tu to gribi redzēt? Izglāb manu dvēseli no viņu postīšanas, manu vientuli no jauniem lauvām.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Es Tev pateikšos lielā draudzē, ļaužu pulkā es Tevi slavēšu
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Lai par mani nepriecājās, kas mani ienīst par nepatiesu, nedz mirkšķina ar acīm, kas mani nīdē bez vainas.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
Jo no miera tie nerunā, bet izgudro viltīgus vārdus pret tiem klusiem iekš zemes.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"
Tie atplēš savu muti pret mani, tie saka: tā, tā, mūsu acs to redzējusi!
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Kungs, Tu to redzi, neciet klusu, Kungs, neesi tālu no manis!
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Uzmodies un celies par manu tiesu, mans Dievs un mans Kungs, par manu lietu.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
Tiesā mani pēc Tavas taisnības, Kungs, mans Dievs, ka tie par mani nepriecājās.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."
Lai tie nesaka savā sirdī: labi, tas mums pa prātam; lai tie nesaka: mēs viņu esam aprijuši.
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Lai kopā top kaunā un par apsmieklu, kas priecājās par manu nelaimi; lai top apģērbti ar kaunu un negodu tie, kas pret mani lielās.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"
Priecīgi lai dzied un līksmojās, kam patīk mana taisnība, lai tie saka vienmēr: augsti slavēts lai ir Tas Kungs, kam labs prāts pie Sava kalpa labklāšanās.
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
Tad mana mēle sludinās Tavu taisnību, un ikdienas Tavu slavu.
