Psaltaren 35

1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.

Drottinn, farðu gegn þeim sem ásækja mig. Berst þú við þá sem berjast gegn mér.

2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;

Klæddu þig brynju, taktu fram skjöld og verndaðu mig.

3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

Lyftu spjóti mér til varnar, því að óvinir mínir nálgast. Segðu við mig: „Ég bjarga þér!“

4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.

Láttu þá verða til skammar sem ofsækja mig. Snúðu þeim frá og ruglaðu þá í ríminu!

5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.

Feyktu þeim burt eins og laufum í vindi. Engill þinn varpi þeim um koll.

6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

Gerðu veg þeirra myrkan og hálan er engill þinn eltir þá.

7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

Því að þótt ég gerði þeim ekkert illt, lögðu þeir fyrir mig gildru og grófu mér gröf.

8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

Láttu eyðingu koma yfir þá þegar þeir eiga þess síst von. Þeir falli á eigin bragði og tortímist.

9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.

En ég mun fagna í Drottni. Hann mun frelsa mig!

10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"

Ég lofa hann af öllu hjarta. Hver er vörn lítilmagnans nema hann? Hver annar en hann verndar hinn veika og þurfandi gegn ofbeldismönnunum sem ræna og rupla.

11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.

Slíkir menn eru ljúgvottar. Þeir ásaka mig um hluti sem ég hef aldrei heyrt.

12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

Ég gerði þeim gott eitt, en þeir launa mér með illu. Ég er að dauða kominn.

13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;

Þegar þeir lágu sjúkir klæddist ég sorgarbúningi og var dapur. Ég fastaði – neitaði mér um mat – og bað í einlægni fyrir heilsu þeirra.

14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

Ég var harmandi, eins og móðir mín, vinur eða bróðir væru sjúk og að dauða komin.

15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.

En nú gleðjast þeir yfir óförum mínum. Þeir koma saman til að baktala mig – jafnvel ókunnugir og útlendingar eru í þeirra hópi.

16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

Þeir ala á illsku, formæla mér og hæða mig.

17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.

Drottinn, hve lengi ætlar þú að horfa á aðgerðalaus? Gríptu inn í og bjargaðu mér, því að ég er einmana og þessir vargar bíða færis.

18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

Frelsaðu mig og þá mun ég þakka þér í áheyrn alls safnaðarins, vegsama þig meðal fjölda fólks.

19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.

Láttu þá ekki fá sigur sem ráðast gegn mér án minnsta tilefnis. Láttu mig ekki falla, því það mundi gleðja þá mjög.

20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.

Þeir tala hvorki um frið, né það að gera gott, nei, heldur brugga þeir saklausum mönnum launráð.

21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"

Þeir hafa hátt og segja mig beita ranglæti. „Já!“segja þeir, „við sáum það með eigin augum!“

22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.

En Drottinn þekkir málið betur en nokkur annar. Gríptu inn í! Skildu mig ekki eftir einan og yfirgefinn!

23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

Stígðu fram, Drottinn, Guð minn! Láttu mig ná rétti mínum.

24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.

Þú ert réttlátur og þekkir málið. Lýstu yfir sakleysi mínu. Láttu ekki óvini mína hlakka yfir ógæfu minni.

25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."

Láttu þá ekki segja: „Gott! Það fór eins og við óskuðum! Loksins tókst okkur að gera út af við hann!“

26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.

Láttu þá blygðast sín. Láttu þá sem sýna mér hroka og fagna yfir óförum mínum, sjálfa þola skömm og svívirðing.

27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"

Láttu þá sem óska mér blessunar sjá góða daga. Þeir hrópi: „Mikill er Drottinn sem gerir vel við þjón sinn!“

28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

Ég vil segja öllum frá réttlæti Drottins og lofa hann liðlangan daginn.