Psaltaren 35

1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.

Af David. Herre! træt med dem, som trætte med mig; strid imod dem, som stride imod mig.

2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;

Grib Skjold og Værge, og staa op at hjælpe mig.

3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

Tag Spydet frem og afskær Vejen for mine Forfølgere; sig til min Sjæl: Jeg er din Frelse.

4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.

Lad dem, som søge efter mit Liv, blues og blive til Skamme; lad dem, som ville mig ondt, vige tilbage og blive beskæmmede.

5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.

Lad dem blive som Avner for Vejret, og Herrens Engel støde dem bort.

6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

Lad deres Vej blive mørk og slibrig, og Herrens Engel forfølge dem.

7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

Thi de skjulte uden Skel deres Garn imod mig i en Grube, de grove en Grav for min Sjæl uden Skel.

8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

Lad Ødelæggelse komme over dem, uden at de vente det; og lad deres Garn, som de skjulte, fange dem, lad dem falde deri til Ødelæggelse.

9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.

Men min Sjæl skal glæde sig i Herren, den skal fryde sig i hans Frelse.

10 Alla ben i min kropp skola säga: "HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?"

Alle mine Ben skulle sige: Herre! hvo er som du? du, som frier en elendig fra den, som er ham for stærk, ja, en elendig og fattig fra den, som udplyndrer ham.

11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.

Der staa træske Vidner op, de affordre mig det, som jeg ikke ved.

12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

De betale mig ondt for godt, min Sjæl føler sig forladt.

13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;

Men der de vare syge, iførte jeg mig Sæk, jeg plagede min Sjæl med Faste, og jeg bad med Hovedet sænket mod min Barm.

14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

Jeg omgikkes med ham, som han havde været min Ven og Broder; jeg gik i Sørgeklæder og var nedbøjet som en, der sørger for sin Moder.

15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.

Men da jeg kom til at halte, glædede de sig og flokkedes; Uslinger flokkedes om mig, og jeg vidste af intet; de sønderslede og tav ikke.

16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

Iblandt vanhellige og frække Spottere skare de Tænder imod mig.

17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.

Herre! hvor længe vil du se til? udfri min Sjæl fra deres Ødelæggelse, min eneste fra de unge Løver.

18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

Jeg vil takke dig i en stor Forsamling, jeg vil love dig iblandt et talrigt Folk.

19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.

Lad dem, som ere mine Fjender uden Skel, ikke glædes over mig, eller dem, som hade mig uforskyldt, give Vink med Øjnene.

20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.

Thi de tale ikke Fred; men imod de stille i Landet optænke de svigefulde Anslag.

21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: "Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!"

Og de lode deres Mund vidt op imod mig; de sagde: Ha, ha! vort Øje har set det.

22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.

Herre! du har set det; ti ikke, Herre! vær ikke langt fra mig.

23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

Vaagn op og vær vaagen for min Ret, for min Sag, min Gud og min Herre!

24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.

Herre, min Gud! døm mig efter din Retfærdighed, og lad dem ikke glæde sig over mig,

25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: "Rätt så, det gick såsom vi ville!" Låt dem icke säga: "Vi hava fördärvat honom."

at de ikke skulle sige i deres Hjerte: „Ha, ha! det var vor Lyst!” Lad dem ikke sige: „Vi have opslugt ham!”

26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.

Lad dem, som glæde sig ved min Ulykke, til Hobe blues og blive til Skamme; lad dem, som gøre sig store imod mig, klædes med Skam og Skændsel.

27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: "Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!"

Lad dem frydes og glædes, som have Lyst til min Retfærdighed, og lad dem altid sige: Herren bør storlig loves, han, som har Lyst til sin Tjeners Fred.

28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

Saa skal min Tunge tale om din Retfærdighed, om din Pris den ganske Dag.