Psaltaren 31

1 För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

Til songmeisteren; ein salme av David. Herre, eg flyr til deg; lat meg aldri i æva verta til skammar! Frels meg ved di rettferd!

2 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

Bøyg ditt øyra til meg, berga meg snart, ver meg eit festningsberg, ei fast borg til å frelsa meg!

3 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

For du er mitt berg og mi borg, og for ditt namn skuld vil du føra og leida meg.

4 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

Du vil føra meg ut or garnet som dei løynleg hev sett for meg; for du er mi vern.

5 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

I di hand yvergjev eg mi ånd; du løyser meg ut, Herre, du trufaste Gud.

6 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

Eg hatar deim som dyrkar tome avgudar, men eg, eg set mi lit til Herren.

7 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

Eg vil fagna meg og gleda meg yver di miskunn, at du hev set min armodsdom, kjært deg um mi sjælenaud.

8 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

Og du hev ikkje gjeve meg i fiendehand, du hev sett mine føter på romlendt stad.

9 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

Ver meg nådig, Herre, for eg vert trengd! Mitt auga er upptært av hugverk, ja, mi sjæl og min likam.

10 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

For mitt liv kverv burt med sorg, og mine år med sukk; mi kraft fell av for mi misgjerning skuld, og mine bein er utmødde.

11 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

For alle mine motstandarar skuld hev eg vorte til skam, ja, til stor skam for mine grannar, og til skræma for mine kjenningar; dei som ser meg på gata, flyr undan for meg.

12 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

Eg er gløymd som ein daud mann, ute or hjarta; eg hev vorte som eit sundbrotnande kjerald.

13 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

For eg høyrer baktale av mange, rædsla rundt ikring, med di dei legg råd saman imot meg; dei lurer på å taka mitt liv.

14 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: "Du är min Gud."

Men eg, eg set mi lit til deg Herre; eg segjer: «Du er min Gud.»

15 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

I di hand stend mine tider; berga meg or handi på mine fiendar, og frå deim som forfylgjer meg!

16 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

Lat di åsyn lysa yver din tenar, frels meg ved di miskunn!

17 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)

Herre, lat meg ikkje verta til skammar, for eg ropar til deg; lat dei ugudlege verta til skammar og tagna i helheimen! (Sheol h7585)

18 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

Lat lygn-lippor verta mållause som talar skamdjervt mot den rettferdige, med ovmod og uvyrdnad!

19 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

Kor stor er din godhug, som du hev gøymt åt deim som ottast deg, som du hev vist mot deim som flyr til deg, for augo på menneskjeborni!

20 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

Du løyner deim i løynrom for di åsyn mot samansvorne menner, du gøymer deim i ei bud mot kiv av tungor.

21 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

Lova vere Herren, for han hev gjort si miskunn underfull imot meg i ein fast by!

22 Ty väl sade jag i min ångest: "Jag är bortdriven från dina ögon." Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

Og eg, eg sagde i mi hugsott: «Eg er burtriven frå dine augo!» men endå høyrde du røysti av mine audmjuke bøner, då eg ropa til deg.

23 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

Elska Herren, alle hans trugne! Herren vaktar dei trufaste, men gjev rikeleg attergjeld til den som fer med ovmod.

24 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.

Ver hugheile og lat dykkar hjarta vera sterkt, alle de som ventar på Herren!