Psaltaren 31
1 För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
In finem, Psalmus David, pro extasi. In te Domine speravi non confundar in æternum: in iustitia tua libera me.
2 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
Inclina ad me aurem tuam, accelera ut eruas me. Esto mihi in Deum protectorem: et in domum refugii, ut salvum me facias.
3 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
Quoniam fortitudo mea, et refugium meum es tu: et propter nomen tuum deduces me, et enutries me.
4 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
Educes me de laqueo hoc, quem absconderunt mihi: quoniam tu es protector meus.
5 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
In manus tuas commendo spiritum meum: redemisti me Domine Deus veritatis.
6 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
Odisti observantes vanitates, supervacue. Ego autem in Domino speravi:
7 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
exultabo, et lætabor in misericordia tua. Quoniam respexisti humilitatem meam, salvasti de necessitatibus animam meam.
8 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
Nec conclusisti me in manibus inimici: statuisti in loco spatioso pedes meos.
9 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
Miserere mei Domine quoniam tribulor: conturbatus est in ira oculus meus, anima mea, et venter meus:
10 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
Quoniam defecit in dolore vita mea: et anni mei in gemitibus. Infirmata est in paupertate virtus mea: et ossa mea conturbata sunt.
11 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
Super omnes inimicos meos factus sum opprobrium et vicinis meis valde: et timor notis meis. Qui videbant me, foras fugerunt a me:
12 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
oblivioni datus sum, tamquam mortuus a corde. Factus sum tamquam vas perditum:
13 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
quoniam audivi vituperationem multorum commorantium in circuitu: In eo dum convenirent simul adversum me, accipere animam meam consiliati sunt.
14 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: "Du är min Gud."
Ego autem in te speravi Domine: dixi: Deus meus es tu:
15 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
in manibus tuis sortes meæ. Eripe me de manu inimicorum meorum, et a persequentibus me.
16 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
Illustra faciem tuam super servum tuum, salvum me fac in misericordia tua:
17 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)
Domine non confundar, quoniam invocavi te. Erubescant impii, et deducantur in infernum: (Sheol h7585)
18 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
muta fiant labia dolosa. Quæ loquuntur adversus iustum iniquitatem, in superbia, et in abusione.
19 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
Quam magna multitudo dulcedinis tuæ Domine, quam abscondisti timentibus te. Perfecisti eis, qui sperant in te, in conspectu filiorum hominum.
20 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
Abscondes eos in abscondito faciei tuæ a conturbatione hominum. Proteges eos in tabernaculo tuo a contradictione linguarum.
21 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
Benedictus Dominus: quoniam mirificavit misericordiam suam mihi in civitate munita.
22 Ty väl sade jag i min ångest: "Jag är bortdriven från dina ögon." Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
Ego autem dixi in excessu mentis meæ: Proiectus sum a facie oculorum tuorum. Ideo exaudisti vocem orationis meæ, dum clamarem ad te.
23 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
Diligite Dominum omnes sancti eius: quoniam veritatem requiret Dominus, et retribuet abundanter facientibus superbiam.
24 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
Viriliter agite, et confortetur cor vestrum, omnes qui speratis in Domino.
