Psaltaren 22

1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind"; en psalm av David. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.

Přednímu zpěváku k času jitřnímu, žalm Davidův. Bože můj, Bože můj, pročež jsi mne opustil? Vzdálils se od spasení mého a od slov naříkání mého.

2 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

Bože můj, přes celý den volám, a neslyšíš, i v noci, a nemohu se utajiti.

3 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.

Ty zajisté jsi svatý, zůstávající vždycky k veliké chvále Izraelovi.

4 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.

V toběť doufali otcové naši, doufali, a vysvobozovals je.

5 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

K tobě volávali, a spomáhals jim; v tobě doufali, a nebývali zahanbeni.

6 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.

Já pak červ jsem, a ne člověk, útržka lidská a povrhel vůbec.

7 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:

Všickni, kteříž mne vidí, posmívají se mi, ošklebují se, a hlavami potřásají, říkajíce:

8 "Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom."

Spustiltě se na Hospodina, nechť ho vysvobodí; nechať jej vytrhne, poněvadž se mu v něm zalíbilo.

9 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

Ješto ty jsi, kterýž jsi mne vyvedl z života, ustaviv mne v doufání při prsích matky mé.

10 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.

Na tebeť jsem uvržen od narození svého, od života matky mé Bůh můj ty jsi.

11 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

Nevzdalujž se ode mne, nebo ssoužení blízké jest, a nemám spomocníka.

12 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.

Obkličujíť mne býkové mnozí, silní volové z Bázan obstupují mne.

13 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.

Otvírají na mne ústa svá, jako lev rozsapávající a řvoucí.

14 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.

Jako voda rozplynul jsem se, a rozstoupily se všecky kosti mé, a srdce mé jako vosk rozpustilo se u prostřed vnitřností mých.

15 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.

Vyprahla jako střepina síla má, a jazyk můj přilnul k dásním mým, anobrž v prachu smrti položils mne.

16 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.

Nebo psi obskočili mne, rota zlostníků oblehla mne, zprobijeli ruce mé i nohy mé.

17 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.

Mohl bych sčísti všecky kosti své, oni pak hledí na mne, a dívají se mi.

18 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

Dělí mezi sebou roucha má, a o můj oděv mecí los.

19 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.

Ale ty, Hospodine, nevzdalujž se, sílo má, přispěj k spomožení mému.

20 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.

Vychvať od meče duši mou, a z moci psů jedinkou mou.

21 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

Zachovej mne od úst lva, a od rohů jednorožcových vyprosť mne.

22 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

I budu vypravovati bratřím svým o jménu tvém, u prostřed shromáždění chváliti tě budu, řka:

23 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

Kteříž se bojíte Hospodina, chvalte jej, všecko símě Jákobovo ctěte jej, a boj se ho všecka rodino Izraelova.

24 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

Nebo nepohrdá, ani se odvrací od trápení ztrápeného, aniž skrývá tváři své od něho, nýbrž když k němu volá, vyslýchá jej.

25 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

O tobě chvála má v shromáždění velikém, sliby své plniti budu před těmi, kteříž se bojí tebe.

26 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

Jísti budou tiší a nasyceni budou, chváliti budou Hospodina ti, kteříž ho hledají, živo bude srdce vaše na věky.

27 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

Rozpomenou a obrátí se k Hospodinu všecky končiny země, a skláněti se budou před ním všecky čeledi národů.

28 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

Nebo Hospodinovo jest království, a onť panuje nad národy.

29 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.

Jísti budou a skláněti se před ním všickni tuční země, jemu se klaněti budou všickni sstupující do prachu, a kteříž duše své nemohou při životu zachovati.

30 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

Símě jejich sloužiti mu bude, a přičteno bude ku Pánu v každém věku.

31 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.

Přijdouť, a lidu, kterýž z nich vyjde, vypravovati budou spravedlnost jeho; nebo ji skutkem vykonal.