Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Kāpēc pagāni trako, un ļaudis domā uz nelietību?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Ķēniņi virs zemes saceļas un valdnieki sadomājās kopā pret To Kungu un pret Viņa svaidīto.

3 "Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."

Sarausim viņu saites un atmetīsim viņu virves!

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Bet kas debesīs valda, smejas, un Tas Kungs tos tur par nieku.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Tad Viņš runās uz tiem Savās dusmās, un ar Savu bardzību Viņš tos iztrūcinās.

6 "Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."

Bet Es Savu ķēniņu esmu svaidījis pār Ciānu, Savu svēto kalnu.

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig.

Es sludināšu likumu: Tas Kungs uz mani sacījis: tu esi Mans Dēls, šodien Es tevi esmu dzemdinājis.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Prasi Man, tad Es tev došu tautas par mantību, un pasaules galus par īpašumu.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."

Tu tos satrieksi ar dzelzs rīksti, kā podnieka trauku tu tos sadauzīsi.

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Nu tad, jūs ķēniņi, paliekat prātīgi, liekaties pamācīties, jūs soģi virs zemes.

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Kalpojiet Tam Kungam ar bijāšanu un priecājaties ar drebēšanu.

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Skūpstāt To Dēlu, lai Viņš nedusmo un jūs bojā neejat uz ceļa, jo drīz Viņa dusmas iedegsies, bet svētīgi visi, kas pie Viņa tveras.