Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Hvorfor fnyser Hedninger, hvi pønser Folkefærd paa, hvad faafængt er?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Jordens Konger rejser sig, Fyrster samles til Raad mod HERREN og mod hans Salvede:

3 "Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."

»Lad os sprænge deres Baand og kaste Rebene af os!«

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Han, som troner i Himlen, ler, Herren, han spotter dem.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Saa taler han til dem i Vrede, forfærder dem i sin Harme:

6 "Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."

»Jeg har dog indsat min Konge paa Zion, mit hellige Bjerg!«

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig.

Jeg kundgør HERRENS Tilsagn. Han sagde til mig: »Du er min Søn, jeg har født dig i Dag!

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Bed mig, og jeg giver dig Hedningefolk til Arv og den vide Jord i Eje;

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."

med Jernspir skal du knuse dem og sønderslaa dem som en Pottemagers Kar!«

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Og nu, I Konger, vær kloge, lad eder raade, I Jordens Dommere,

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

tjener HERREN i Frygt, fryd jer med Bæven!

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Kysser Sønnen, at ikke han vredes og I forgaar! Snart blusser hans Vrede op. Salig hver den, der lider paa ham!