Psaltaren 18
1 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
Þennan sálm orti Davíð eftir að Drottinn hafði frelsað hann undan óvinum hans, þeirra á meðal Sál konungi. Drottinn – ég elska þig! Þú hefur gert stórkostlega hluti fyrir mig!
2 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
Drottinn er vígi mitt, þar er ég öruggur. Enginn getur veitt mér eftirför og unnið á mér. Hann er felustaður minn, frelsari og varðborg, kletturinn þar sem enginn getur náð mér! Hann er skjöldur minn. Styrkur hans er eins og uxans sem mundar horn sín í vígahug!
3 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Mér nægir að ákalla hann – lof sé Guði! – og ég frelsast undan öllum óvinum mínum.
4 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
Ég var bundinn hlekkjum dauðans og holskeflur óguðlegra risu ógnandi gegn mér.
Umkringdur og hjálparvana barðist ég um í netinu sem dró mig niður í djúp dauðans. (Sheol h7585)
6 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
Þá hrópaði ég til Drottins. – Hróp mitt náði eyrum hans á himnum!
7 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
Þá lyftist jörðin og nötraði og undirstöður fjallanna skulfu vegna bræði hans. Hvílíkur landskjálfti! Já, Drottinn reiddist.
8 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
Eldsblossar gengu út af munni hans svo að jörðin sviðnaði og reykur streymdi um nasir hans.
9 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
Hann sveigði himininn og steig niður mér til bjargar! Skýjasorti var undir fótum hans.
10 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
Hann steig á bak kerúbi og sveif til mín með hraða vindsins.
11 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
Hann skýldi sér með myrkri, leyndi komu sinni með regnsorta og dimmu skýi.
12 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
En svo birtist hann í skýjunum! Hvílík hátign! Eldingar leiftruðu og haglið dundi!
13 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
Himnarnir nötruðu í þrumugný Drottins. Guð allra guða hafði talað!
14 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
Hann sendi út eldingar sínar sem örvar og tvístraði óvinum mínum. Sjá, hvernig þeir flýðu!
15 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
Þá hljómaði skipun Drottins – og hafið hopaði og það sá í mararbotn!
16 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Þá seildist Drottinn niður frá himnum, greip mig og frelsaði mig úr neyðinni. Hann bjargaði mér úr hyldýpi dauðans.
17 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
Hann frelsaði mig frá ofurafli óvinarins, úr höndum þeirra sem hötuðu mig, því í greipum þeirra mátti ég mín einskis.
18 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
Þeir réðust á mig þegar ég mátti mín einskis, en Drottinn studdi mig.
19 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
Hann leiddi mig í öruggt skjól, því að hann hefur velþóknun á mér.
20 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
Drottinn launaði mér réttlæti mitt og hreinleika.
21 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
Því að ég hef hlýtt boðorðum hans og ekki syndgað með því að snúa í hann baki.
22 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
Ég gætti lögmáls hans í hvívetna og lítilsvirti enga grein þess.
23 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
Ég lagði mig fram við að halda það og forðaðist ranglæti.
24 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
Þess vegna hefur Drottinn launað mér með blessun, því að ég gerði það sem rétt var og gætti hreinleika hjarta míns. Allt þetta þekkti hann, enda vakir hann yfir hverju skrefi mínu.
25 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
Drottinn, þú miskunnar þeim sem auðsýna miskunn og ert góður við ráðvanda.
26 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
Þú blessar hjartahreina en snýrð þér frá þeim sem yfirgefa þig.
27 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
Þú hlífir hinum hógværu, en ávítar stolta og hrokafulla.
28 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
Já, þú lætur lampa minn skína. Drottinn, Guð minn, hefur lýst upp myrkrið sem umlukti mig.
29 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
Með þinni hjálp stekk ég yfir múra og brýt niður borgarveggi óvinarins.
30 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
Drottinn, hann er mikill Guð! Fullkominn í öllum hlutum! Orð hans standast öll. Skjöldur er hann öllum þeim sem til hans leita.
31 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
Því hver er hinn sanni Guð nema Drottinn? Og hver er bjargið nema hann?
32 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
Hann styrkir mig og verndar hvar sem ég fer.
33 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
Hann gerir fætur mína fima sem geitanna á fjöllunum. Hann tryggir mér fótfestu á hæstu tindum.
34 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
Hann æfir hendur mínar til hernaðar og gerir mér kleift að spenna eirbogann.
35 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
Þú fékkst mér skjöld hjálpræðis þíns. Hægri hönd þín, Drottinn, styður mig, mildi þín hefur gert mig mikinn.
36 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
Þú lagðir veg fyrir fætur mína og þar mun ég ekki hrasa.
37 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
Ég veitti óvinum mínum eftirför, elti þá uppi og eyddi þeim.
38 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
Ég tók þá einn af öðrum – þeir gátu enga vörn sér veitt – allir lágu í valnum að lokum.
39 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
Hjálpin frá þér var eins og brynja í bardaganum. Óvini mína beygðir þú undir mig.
40 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
Þú stökktir þeim á flótta og ég eyddi öllum þeim sem ofsóttu mig.
41 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
Þeir hrópuðu á hjálp, en fengu enga. Þeir æptu til Drottins, en hann ansaði ekki,
42 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
en ég muldi þá mélinu smærra og dreifði þeim upp í vindinn. Ég fleygði þeim burt eins og rusli á haug.
43 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
Þú veittir mér sigur í sérhverri orustu. Þjóðirnar komu og þjónuðu mér. Jafnvel þær sem ég þekkti ekki komu nú og veittu mér lotningu.
44 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
Útlendingar sem aldrei höfðu mig augum litið lýstu sig reiðubúna til þjónustu.
45 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
Skjálfandi stigu þeir niður úr virkjum sínum.
46 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
Guð lifir! Lofaður sé hann, klettur hjálpræðis míns.
47 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
Hann er sá Guð sem endurgeldur þeim sem ofsækja mig og auðmýkir þjóðir fyrir augum mér.
48 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
Hann frelsar mig frá óvinum mínum. Hann sér til þess að þeir ná ekki til mín og bjargar mér undan öflugum andstæðingum.
49 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
Fyrir þetta, Drottinn minn, lofa ég þig í áheyrn þjóðanna.
50 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Oftsinnis hefur þú frelsað mig – það var kraftaverk í öll skiptin! Þú gerðir mig að konungi, þú hefur elskað mig og auðsýnt mér gæsku og eins muntu gera við afkomendur mína.
