Psaltaren 18
1 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
Au chef des chantres. Du serviteur de l’Éternel, de David, qui adressa à l’Éternel les paroles de ce cantique, lorsque l’Éternel l’eut délivré de la main de tous ses ennemis et de la main de Saül. Il dit: Je t’aime, ô Éternel, ma force!
2 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
Éternel, mon rocher, ma forteresse, mon libérateur! Mon Dieu, mon rocher, où je trouve un abri! Mon bouclier, la force qui me sauve, ma haute retraite!
3 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Je m’écrie: Loué soit l’Éternel! Et je suis délivré de mes ennemis.
4 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
Les liens de la mort m’avaient environné, Et les torrents de la destruction m’avaient épouvanté;
Les liens du sépulcre m’avaient entouré, Les filets de la mort m’avaient surpris. (Sheol h7585)
6 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
Dans ma détresse, j’ai invoqué l’Éternel, J’ai crié à mon Dieu; De son palais, il a entendu ma voix, Et mon cri est parvenu devant lui à ses oreilles.
7 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
La terre fut ébranlée et trembla, Les fondements des montagnes frémirent, Et ils furent ébranlés, parce qu’il était irrité.
8 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
Il s’élevait de la fumée dans ses narines, Et un feu dévorant sortait de sa bouche: Il en jaillissait des charbons embrasés.
9 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
Il abaissa les cieux, et il descendit: Il y avait une épaisse nuée sous ses pieds.
10 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
Il était monté sur un chérubin, et il volait, Il planait sur les ailes du vent.
11 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
Il faisait des ténèbres sa retraite, sa tente autour de lui, Il était enveloppé des eaux obscures et de sombres nuages.
12 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
De la splendeur qui le précédait s’échappaient les nuées, Lançant de la grêle et des charbons de feu.
13 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
L’Éternel tonna dans les cieux, Le Très-Haut fit retentir sa voix, Avec la grêle et les charbons de feu.
14 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
Il lança ses flèches et dispersa mes ennemis, Il multiplia les coups de la foudre et les mit en déroute.
15 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
Le lit des eaux apparut, Les fondements du monde furent découverts, Par ta menace, ô Éternel! Par le bruit du souffle de tes narines.
16 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Il étendit sa main d’en haut, il me saisit, Il me retira des grandes eaux;
17 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
Il me délivra de mon adversaire puissant, De mes ennemis qui étaient plus forts que moi.
18 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
Ils m’avaient surpris au jour de ma détresse; Mais l’Éternel fut mon appui.
19 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
Il m’a mis au large, Il m’a sauvé, parce qu’il m’aime.
20 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
L’Éternel m’a traité selon ma droiture, Il m’a rendu selon la pureté de mes mains;
21 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
Car j’ai observé les voies de l’Éternel, Et je n’ai point été coupable envers mon Dieu.
22 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
Toutes ses ordonnances ont été devant moi, Et je ne me suis point écarté de ses lois.
23 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
J’ai été sans reproche envers lui, Et je me suis tenu en garde contre mon iniquité.
24 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
Aussi l’Éternel m’a rendu selon ma droiture, Selon la pureté de mes mains devant ses yeux.
25 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
Avec celui qui est bon tu te montres bon, Avec l’homme droit tu agis selon la droiture,
26 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
Avec celui qui est pur tu te montres pur, Et avec le pervers tu agis selon sa perversité.
27 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
Tu sauves le peuple qui s’humilie, Et tu abaisses les regards hautains.
28 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
Oui, tu fais briller ma lumière; L’Éternel, mon Dieu, éclaire mes ténèbres.
29 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
Avec toi je me précipite sur une troupe en armes, Avec mon Dieu je franchis une muraille.
30 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
Les voies de Dieu sont parfaites, La parole de l’Éternel est éprouvée; Il est un bouclier pour tous ceux qui se confient en lui.
31 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
Car qui est Dieu, si ce n’est l’Éternel; Et qui est un rocher, si ce n’est notre Dieu?
32 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
C’est Dieu qui me ceint de force, Et qui me conduit dans la voie droite.
33 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
Il rend mes pieds semblables à ceux des biches, Et il me place sur mes lieux élevés.
34 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
Il exerce mes mains au combat, Et mes bras tendent l’arc d’airain.
35 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
Tu me donnes le bouclier de ton salut, Ta droite me soutient, Et je deviens grand par ta bonté.
36 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
Tu élargis le chemin sous mes pas, Et mes pieds ne chancellent point.
37 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
Je poursuis mes ennemis, je les atteins, Et je ne reviens pas avant de les avoir anéantis.
38 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
Je les brise, et ils ne peuvent se relever; Ils tombent sous mes pieds.
39 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
Tu me ceins de force pour le combat, Tu fais plier sous moi mes adversaires.
40 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
Tu fais tourner le dos à mes ennemis devant moi, Et j’extermine ceux qui me haïssent.
41 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
Ils crient, et personne pour les sauver! Ils crient à l’Éternel, et il ne leur répond pas!
42 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
Je les broie comme la poussière qu’emporte le vent, Je les foule comme la boue des rues.
43 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
Tu me délivres des dissensions du peuple; Tu me mets à la tête des nations; Un peuple que je ne connaissais pas m’est asservi.
44 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
Ils m’obéissent au premier ordre, Les fils de l’étranger me flattent;
45 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
Les fils de l’étranger sont en défaillance, Ils tremblent hors de leurs forteresses.
46 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
Vive l’Éternel, et béni soit mon rocher! Que le Dieu de mon salut soit exalté,
47 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
Le Dieu qui est mon vengeur, Qui m’assujettit les peuples,
48 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
Qui me délivre de mes ennemis! Tu m’élèves au-dessus de mes adversaires, Tu me sauves de l’homme violent.
49 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
C’est pourquoi je te louerai parmi les nations, ô Éternel! Et je chanterai à la gloire de ton nom.
50 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Il accorde de grandes délivrances à son roi, Et il fait miséricorde à son oint, A David, et à sa postérité, pour toujours.
