Psaltaren 147

1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.

Treño t’Ià! Amy te soa ty fijejoañe aman’ Añaharentika; toe fanjàka naho mañeva ty fandrengeañe Aze.

2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.

Ampitomboe’ Iehovà t’Ierosalaime: atonto’e o añombelahi-mavo’ o nte-Israeleoo.

3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.

Jangane’e ty mikoretse añ’arofo, ho bandie’e o fere’eo.

4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.

Volilie’e ty ia’ o vasiañeo; songa kanjie’e ami’ty añara’e.

5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.

Jabahinake i Talèn-tikañey, ra’elahy an-kafatrarañe; tsy taka-jehèñe ty hilala’e.

6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

Tohaña’ Iehovà o mirèkeo, gorè’e an-tane ty lo-tsereke.

7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,

Sabò am-pañandriañañe t’Iehovà; Rengeo t’i Andrianañahare am-piarahañe marovany,

8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,

Ie ty mpandafike rahoñe an-dikerañe eñe, naho mpañajary orañe an-tane atoy, naho mampitiry ahetse am-bohitse ey.

9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.

Fahana’e hàneñe o bibio, naho o ana-koàke migagakeo.

10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.

Tsy ty haozara’ o soavalao ty mahahaha Aze, tsy ty kitson-dahilahy ro ifalea’e.

11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.

Ondaty mañeveñe ama’eo ro noro’ Iehovà, o mpitamà ty hafatram-pikokoa’eo.

12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.

Rengeo t’Iehovà, ry Ierosalaime; onjono t’i Andrianañahare’o, ry Tsiône.

13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.

Fa nampifatrare’e o sikadan-dalam-bei’oo; tahie’e o ajalahy ama’oo.

14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.

Ampierañerañe’e o efe-tane’oo, vaho ampieneña’e ampemba soa.

15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.

Ahitri’e mb’an-tane atoy o fetse’eo, mipirirìtse o taro’eo.

16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.

Anjotsoa’e oram-panala hoe volon’ añondry; afiafia’e hoe lavenoke ty fanala.

17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?

Afitse’e ami’ty minjikio’e ty havandra’e, ia ty mahafijohañe miatreke ty fangoratsaha’e.

18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.

Irahe’e mb’eo o tsara’eo le mitranake iereo; ampitiofe’e o tio’eo, vaho ampidoañe’e rano.

19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.

Talilie’e am’ Iakobe ty tsara’e; am’ Israele o fañè’eo naho o fepè’eo.

20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!

Tsy nanoe’e izay o tane ila’eo; tsy fohi’ iereo o nafè’eo. Treño t’Ià.