Psaltaren 144
1 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;
Lovet være Herren, min Klippe! han, som lærer mine Hænder til Striden, mine Fingre til Krigen,
2 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
han, som er Miskundhed imod mig og min Befæstning, min faste Borg og min Befrier, mit Skjold og den, paa hvem jeg har forladt mig; han, som tvinger mit Folk under mig.
3 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?
Herre! hvad er et Menneske, at du kendes ved ham? et Menneskes Barn, at du agter paa ham?
4 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
Mennesket er ligt et Aandepust, hans Dage ere som en Skygge, der farer forbi.
5 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.
Herre! bøj dine Himle og far ned, rør ved Bjergene, saa at de ryge.
6 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
Lad Lynet lyne og adspred dem, udskyd dine Pile og forfærd dem!
7 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,
Udræk dine Hænder fra det høje, udfri mig og red mig af de store Vande, af de fremmedes Haand,
8 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
hvis Mund taler Falskhed, og hvis højre Haand er Løgnens højre Haand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
Gud! jeg vil synge dig en ny Sang, jeg vil synge Psalmer for dig til Psalteren med ti Strenge,
10 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.
ham, som giver Konger Frelse, som udriver sin Tjener David fra det grumme Sværd!
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
Udfri mig og red mig af de fremmedes Haand, hvis Mund taler Falskhed, og hvis højre Haand er Løgnens højre Haand,
12 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;
at vore Sønner maa være som Planter, der ere komne til Frodighed i deres Ungdom; vore Døtre som Hjørnepiller, der ere udhuggede efter Templets Stil;
13 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
at vore Forraadskamre maa være fulde, at de kunne frembyde baade det ene og det andet Slags; at vore Faar kunne føde tusinde, ja, ti Tusinde paa vore Gader;
14 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --
at vore Øksne maa være kraftige, at der intet Brud og ingen Afgang maa være, ej heller Klagemaal paa vore Gader.
15 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
Saligt er det Folk, som det gaar saaledes; saligt er det Folk, hvis Gud Herren er!
