Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Роздуми Давидові, коли він був у печері. Молитва. Голосно до Господа волаю, голосно Господа благаю.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Виливаю перед Ним скаргу мою, розповів Йому про скорботу свою.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Коли знемагав у мені дух, Ти знав стежину мою. На дорозі, якою я йшов, вони сховали для мене пастку.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Поглянь, [Господи], праворуч і побач: ніхто не впізнає мене, загинув притулок мій, нікому немає діла до душі моєї.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

До Тебе волаю я, Господи, кажучи: «Ти – пристановище моє, доля моя на землі живих».

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Прислухайся до волання мого, бо знемігся я дуже; визволи мене від моїх переслідувачів, адже вони сильніші за мене.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Виведи з в’язниці душу мою, щоб прославити мені ім’я Твоє. Зберуться праведні довкола мене, коли Ти мені віддячиш.