Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I LIKWIRKI nil laud on Ieowa, Ki nil ai i kin nidinideki on Ieowa.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

I kin kajanjale on i ai apwal akan, o i padaki on i katoutou pa i kan.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Nen i lao luetala, kom ap pan kotin apapwali. Irail rir wiai on ia injar eu liman al, me i kin weid ia.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I kilan ni pali maun i, ari jota, me men jauaja ia; i jota kak pitila, pwe jota me kill idok ia.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

Main Ieowa, i likwir won komui, o potoan: Komui me ai paip, o pwaij ai nan jap en me maur akan.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Kom kotin mani ai weriwer, pwe nai meid luet; dore ia la jan me kin pakipaki ia, pwe nai jota itar on ir.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Kalua jan nen i nan imaten, pwe i en kapina mar omui. Me pun kan pan pokon don ia, ma kom pan kotin jauaja ia.