Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Maschil of David; A Prayer when he was in the cave. I cried to the LORD with my voice; with my voice to the LORD I made my supplication.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

I poured out my complaint before him; I showed before him my trouble.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

When my spirit was overwhelmed within me, then thou knewest my path. In the way in which I walked have they secretly laid a snare for me.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

I cried to thee, O LORD: I said, Thou art my refuge and my portion in the land of the living.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Attend to my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the righteous shall surround me; for thou shalt deal bountifully with me.