Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I cry with my voice to Jehovah. With my voice to Jehovah I make supplication.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

I pour out my complaint before him. I show my trouble before him.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

When my spirit was overwhelmed within me, thou knew my path. In the way in which I walk they have hidden a snare for me.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Look on my right hand, and see, for there is no man who knows me. Refuge has failed me. No man cares for my soul.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

I cried to thee, O Jehovah. I said, Thou are my refuge, my portion in the land of the living.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Attend to my cry, for I am brought very low. Deliver me from my persecutors, for they are stronger than I.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring my soul out of prison that I may give thanks to thy name. The righteous shall encompass me around, for thou will deal bountifully with me.