Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Poučna pjesma. Davidova. Kad bijaše u spilji. Molitva. Iz svega glasa vapijem Jahvi, iz svega glasa Jahvu zaklinjem.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Pred njim svoju izlijevam tužaljku, tjeskobu svoju pred njim razastirem.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Ako duh moj i klone u meni, ti put moj poznaješ. Na putu kojim prolazim potajnu mi zamku staviše.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Obazrem li se nadesno i pogledam: nitko ne zna za mene. Nemam kamo pobjeći, nitko za život moj ne mari.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

K tebi, Jahve, vapijem; govorim: ti si mi utočište, ti si dio moj u zemlji živih.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Poslušaj moje vapaje jer sam veoma nevoljan. Izbavi me od gonitelja mojih jer od mene oni su moćniji.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Izvedi iz tamnice dušu moju da zahvaljujem imenu tvojemu. Oko mene će se okupiti pravednici zbog dobra što si ga iskazao meni.