Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

Keima Pakai henga kataovin, Pakai henga khotona kathum in ahi.

2 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Keima Pakai ang-sunga kakiphin in, kahahsatna jouse jong kaphongdoh’in.

3 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Kalhagao alam vai jitan, hinlah Pakai nangbou nahi kachena ding lampi ei-hil ji. Kajotna lam lam’a chun ei-douten thang eikam peh jiuvin ahi.

4 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Keiman mikhat tou hunga eipanpi ding kangaichat lai jin, koiman amitsih jenga jong eive poi! Koimacha eikithopi ding aumpoi, kachunga thilsoh koiman imachan eigelpeh poi.

5 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: "Du är min tillflykt, min del i de levandes land."

O Pakai, keima na henga kataovin, “Nangma hi kakiselna nahi, kahinkhoa kangaichat pen nang bou nahi,” kati.

6 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.

Kataona hi nei ngaipeh teijin, ei-kisunem behseh jeng tai! Ei-bolgenthei hoa kon’in neihuhdoh tan, ajeh chu amaho keisang in ahatval jeng tauve.

7 För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Songkul’a kon’in neihuhdoh loijin, chutileh nangma kathangvah thei ding ahi. Lolhing tah’a neibol jeh’a kajet le kaveija midih dim lha diu ahi.