< Psaltaren 139 >

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
Don mai bi da kaɗe-kaɗe. Ta Dawuda. Zabura ce. Ya Ubangiji, ka bincike ni ka kuwa san ni.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Ka san sa’ad da na zauna da sa’ad da na tashi; ka san tunanina daga nesa.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
Ka san fitata da kuma kwanciyata; ka saba da dukan hanyoyina.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
Kafin in yi magana da harshena ka santa gaba ɗaya, ya Ubangiji.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Ka kewaye ni, gaba da baya; ka sa hannunka a kaina.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Irin wannan sanin game da ni ya fi ƙarfin magana, ya fi ƙarfi in gane.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Ina zan tafi daga Ruhunka? Ina zan gudu in tafi daga gabanka?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
In na haura zuwa sammai, kana a can; in na yi gado a zurfafa, kana a can. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
In na tashi a fikafikan safiya, in na sauka a gefe mai nisa na teku,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
can ma hannunka zai bishe ni, hannunka na dama zai riƙe ni gam.
11 Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
In na ce, “Tabbatacce duhu zai ɓoye ni haske kuma zai zama dare kewaye da ni,”
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
duhu ma ba zai zama duhu gare ka ba; dare zai haskaka kamar rana, gama duhu ya yi kamar haske gare ka.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
Gama ka halicci ciki-cikina; ka gina ni gaba ɗaya a cikin mahaifar mahaifiyata.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
Ina yabonka domin yadda ka yi ni abin tsoro ne da kuma abin mamaki; ayyukanka suna da banmamaki, na san da haka sosai.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Ƙasusuwana ba a ɓoye suke a gare ka ba sa’ad da aka yi ni asirce. Sa’ad da saƙa ni gaba ɗaya a zurfafan duniya.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Idanunka sun ga jikina marar fasali; dukan kwanakin da aka tsara mini a rubuce suke a littafinka kafin ɗayansu yă kasance.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
Tunaninka suna da daraja gare ni, ya Allah! Yawansu ba su da iyaka!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
A ce zan iya ƙirgansu, za su fi yashin teku yawa. Sa’ad da na farka, ina nan tare da kai har yanzu.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
Da kawai za ka kashe mugaye, ya Allah! Ku rabu da ni, ku masu kisankai!
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
Suna magana game da kai da mugun nufi; maƙiyanka suna ɗaukan sunanka a banza.
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
Ba ina ƙin masu ƙinka ba, ya Ubangiji, ina kuma ƙyamar waɗanda suke tayar maka ba?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
Ba ni da wani abu da nake musu sai kiyaye kawai; na ɗauke su abokan gābana.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
Ka bincike ni, ya Allah ka kuma san zuciyata; ka gwada ni ka kuma san damuwata.
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
Duba ko akwai wani laifi a cikina, ka bishe ni a madawwamiyar hanya.

< Psaltaren 139 >