Psaltaren 139
1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
“To the chief musician, by David, a psalm.” O Lord! thou hast searched me through, and thou knowest [me].
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Thou indeed knowest my sitting down and my rising up, thou understandest my thinking while yet afar off.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
My walking and my lying down hast thou limited, and with all my ways art thou acquainted.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
For, while there is not a word on my tongue, lo, thou, O Lord, knowest it entirely.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Behind and before hast thou hedged me in, and thou placest upon me thy hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Too wonderful is such knowledge for me: it is too exalted, I cannot attain unto it.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Whither shall I go from thy spirit? or whither shall I flee away from thy presence?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
If I should ascend into heaven, thou art there; and if I should make my bed in the nether world, behold, thou art there. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
If I should lift up the wings of the morning-dawn, if I should dwell in the uttermost parts of the sea:
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
Even there would thy hand lead me, and thy right hand would seize hold of me.
11 Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
If I said, Surely darkness shall enshroud me, and into night [be turned] the light about me:
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
Yet even darkness can obscure nothing from thee; but the night will shine like the day; both the darkness and the light are alike [to thee].
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
For thou possessest my reins: thou hast covered me in my mother's womb.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
I will thank thee therefore, that I am [so] fearfully [and] wonderfully made: wonderful are thy works; and that my soul knoweth right well.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
My being was not concealed from thee, when I was made in secret, when I was [so to say] embroidered in the lowest parts of the earth.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
My undeveloped substance did thy eyes see; and in thy book were all of them written down—the days which have been formed, while yet not one of them was here.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
And how precious are unto me thy thoughts, O God! how mightily great is their sum!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
Should I count them, they would be more numerous than the sand: I awake, and I am still with thee.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
If thou wouldst but slay the wicked, O God! and ye men of blood, depart from me.
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
Who speak of thee for a wicked end, thy enemies, that bear [thy name] for a vain purpose.
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
Behold, those that hate thee I ever hate, O Lord; and for those that rise up against thee do I feel loathing.
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
With the utmost hatred do I hate them: enemies are they become unto me.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
Search me through, O God, and know my heart; probe me, and know my thoughts:
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
And see if there be a way of perverseness in me, and lead me on the way of eternity.
