Psaltaren 139
1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
To him that excelleth. A Psalme of David. O Lord, thou hast tried me and knowen me.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
Thou knowest my sitting and my rising: thou vnderstandest my thought afarre off.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
Thou compassest my pathes, and my lying downe, and art accustomed to all my wayes.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
For there is not a word in my tongue, but loe, thou knowest it wholy, O Lord.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Thou holdest mee straite behinde and before, and layest thine hand vpon me.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
Thy knowledge is too wonderfull for mee: it is so high that I cannot attaine vnto it.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
Whither shall I goe from thy Spirite? or whither shall I flee from thy presence?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)
If I ascende into heauen, thou art there: if I lye downe in hell, thou art there. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
Let mee take the winges of the morning, and dwell in the vttermost parts of the sea:
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
Yet thither shall thine hand leade me, and thy right hand holde me.
11 Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",
If I say, Yet the darkenes shall hide me, euen the night shalbe light about me.
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
Yea, the darkenes hideth not from thee: but the night shineth as the day: the darkenes and light are both alike.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
For thou hast possessed my reines: thou hast couered me in my mothers wombe.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
I will praise thee, for I am fearefully and wonderously made: marueilous are thy workes, and my soule knoweth it well.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
My bones are not hid from thee, though I was made in a secret place, and facioned beneath in the earth.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Thine eyes did see me, when I was without forme: for in thy booke were all things written, which in continuance were facioned, when there was none of them before.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
Howe deare therefore are thy thoughtes vnto me, O God! how great is ye summe of them!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
If I should count them, they are moe then the sand: when I wake, I am still with thee.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
Oh that thou wouldest slay, O God, the wicked and bloody men, to whom I say, Depart ye from mee:
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
Which speake wickedly of thee, and being thine enemies are lifted vp in vaine.
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
Doe not I hate them, O Lord, that hate thee? and doe not I earnestly contend with those that rise vp against thee?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
I hate them with an vnfained hatred, as they were mine vtter enemies.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
Try mee, O God, and knowe mine heart: prooue me and know my thoughtes,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
And consider if there be any way of wickednes in me, and leade me in the way for euer.
