Psaltaren 139

1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

Herre! du har ransaget mig og kender mig.

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Hvad heller jeg sidder eller staar op, da ved du det, du forstaar min Tanke langtfra.

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

Du har omkringgivet min Sti og mit Leje, du kender grant alle mine Veje.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Thi der er ikke et Ord paa min Tunge, se, Herre! du kender det jo alt sammen.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

Bagfra og forfra har du omsluttet mig, og paa mig har du lagt din Haand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Saadant at forstaa er mig for underfuldt; det er for højt, jeg kan ikke naa det.

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Hvor skal jeg gaa hen fra din Aand? og hvor skal jeg fly hen fra dit Ansigt?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. (Sheol h7585)

Dersom jeg farer op til Himmelen, da er du der, og reder jeg Leje i Dødsriget, se, da er du der! (Sheol h7585)

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

Vilde jeg tage Morgenrødens Vinger, vilde jeg bo ved det yderste Hav,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

saa skulde ogsaa der din Haand føre mig, og din højre Haand holde mig fast.

11 Och om jag sade: "Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig",

Og vilde jeg sige: Mørkhed maa dog skjule mig, saa er Natten et Lys omkring mig.

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

Mørkhed gør ikke Mørke hos dig, og Natten lyser som Dagen, Mørket er som Lyset.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

Thi du ejede mine Nyrer; du skærmede om mig i Moders Liv.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

Jeg vil prise dig, fordi jeg paa underfuld Maade er dannet saa herligt; underfulde ere dine Gerninger, og min Sjæl ved det saare vel.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

Mine Ben vare ikke skjulte for dig, der jeg blev dannet i Løndom, der jeg blev kunstigt virket i det underjordiske Dyb.

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Dine Øjne saa mig, der jeg endnu var Foster, og disse Ting vare alle sammen skrevne i din Bog; Dagene vare bestemte, før en eneste af dem var kommen.

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

Derfor, o Gud! hvor dyrebare for mig ere dine Tanker; hvor stor er dog deres Sum!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Vilde jeg tælle dem, da bleve de flere end Sand; opvaagner jeg, saa er jeg endnu hos dig.

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Gid du, o Gud! vilde ihjelslaa den ugudelige; og I, blodgerrige Mænd! viger fra mig.

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

Thi de talte skændelig om dig, og som dine Fjender tage de dit Navn forfængeligt.

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Skulde jeg ikke hade dem, som hade dig, o Herre! og kedes ved dem, som rejse sig imod dig?

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

Med fuldt Had hader jeg dem; de ere blevne mine Fjender.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

Ransag mig, Gud! og kend mit Hjerte; prøv mig, og kend mine Tanker!

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

Og se, om jeg er paa en Vej, som fører til Smerte for mig, og led mig paa Evighedens Vej!