Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Va muenda minlangu minneni mi Babiloni; tuvuanda ayi tudila bu tutebukila Sioni moyo.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Kuna tudengidika zingitala zieto mu minti.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Bila kuna, batu bobo batukanga mu kivika batulomba tuyimbila minkunga; minyamisi mieto mituyuvula minkunga mi khini; batuba: “lutuyimbidila nkunga wumosi mu minkunga mi Sioni.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

A buevi tulenda yimbidila minkunga mi Yave mu ntoto wu kinzenza e?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Enati ndizimbikini, a Yelusalemi; bika koko kuama ku lubakala kuzimbakana zitsembo ziandi.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Bika ludimi luama lunama mu mianzi mi munu ama enati ndikadi kutebukila moyo, enati ndikadi ba mayindu mu Yelusalemi, khini ama yoyo yilutidi zangama.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Tebuka moyo, a Yave, momo basi Edomi bavanga mu lumbu kibua Yelusalemi, Bayamikina: “lutiolumuna, lutiolumuna nate muna zifundasio ziandi.”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

A muana ndumba wu Babiloni, ngeyo wukubuku mu bungu; khini kuidi mutu wowo wukuvutudila mambu momo wutuvangila.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Khini kuidi mutu wumbuila bana baku batsombi ayi wela kuba banda va matadi.