Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Babilonia nsubɔnten ho, ɛhɔ na yɛtena suu bere a yɛkaee Sion no.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Ɛhɔ konkɔn so nnua mu na yɛde yɛn asanku sensɛnee,

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

ɛhɔ na yɛn nnommumfafo kaa se yɛnto nnwom, yɛn ahohiafo hwehwɛɛ anigye nnwom fii yɛn nkyɛn; wɔkae se, “Monto Sion nnwom baako nkyerɛ yɛn!”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Ɛbɛyɛ dɛn na yɛatumi ato Awurade nnwom, bere a yɛwɔ ananafo asase so?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Yerusalem, sɛ me werɛ fi wo a ma me nsa nifa werɛ mfi sankubɔ.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Sɛ mankae wo a, ma me tɛkrɛma nka ntare mʼanom sɛ mamfa Yerusalem sɛ mʼanigyede kɛse pa ara a.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Kae, Awurade, nea Edomfo yɛɛ da a Yerusalem hwee ase no. Wɔteɛɛ mu se, “Munnwiriw, munnwiriw ngu fam nkɔka ne fapem!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Ɔbabea Babilonia, wɔadome wo akɔ ɔsɛe mu, nea otua wo ka bio ani gye wɔ nea wode ayɛ yɛn no ho.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Nea ɔkyere wo nkokoaa de wɔn dwiradwira abotan no ani gye.