Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.