Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Junto a los ríos de Babilonia, allí nos sentábamos y llorábamos, acordándonos de Sión.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

En los sauces de aquella tierra colgábamos nuestras cítaras;

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

porque allí nuestros raptores nos pedían cánticos, y nuestros atormentadores alegría: “Cantadnos de los cantares de Sión.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

¿Cómo cantar un cántico de Yahvé en tierra extraña?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Si yo te olvido, oh Jerusalén, olvídese de sí mi diestra.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Péguese mi lengua a mi paladar, si no me acordare de ti; si no pusiese a Jerusalén por encima de toda alegría.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Acuérdate, Yahvé, contra los hijos de Edom, del día de Jerusalén. Ellos decían: “¡Arrasad, arrasadla hasta los cimientos!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Hija de Babilonia, la devastada: dichoso aquel que ha de pagarte el precio de lo que nos hiciste.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

¡Dichoso el que tomará tus pequeñuelos y los estrellará contra la peña!