Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Iti igid dagiti karayan ti Babilonia, nagtugaw ken nagsangsangitkami idi napanunotmi ti maipanggep iti Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Kadagiti kayo ti karawawe, insab-itmi sadiay dagiti arpami.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Dagiti nangtiliw kadakami sadiay kayatda nga agkantakami, ken dagiti nanglalais kadakami kayatda nga agragsakkami, a kunada, “Kantaandakami iti maysa kadagiti kanta ti Sion.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kasanokami a makakanta iti saniweng maipapan kenni Yahweh iti ganggannaet a daga?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

No iyaleng-alengko ti pakalaglagipan kenka, O Jerusalem, malipatan koma ti makannawan nga imak ti laingna.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Dumket koma ti dilak iti ngaresko no saankan a panunoten ni kaanoman, no saanen a ti Jerusalem ti imbilangko a naindaklan a pakaragsakak.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Lagipem, O Yahweh ti inaramid dagiti Edomita iti aldaw a narba ti Jerusalem. Kinunada, “Rebbaenyo, rebbaenyo aginggana kadagiti adigina.”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Anak a babai ti Babilonia, nga asidegen a madadael – mabendisionan koma ti tao, ti siasinoman a mangibales kenka iti inaramidmo kadakami.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Mabendisionan koma ti tao, ti siasinoman a mangala ken mangibaot kadagiti ubbingmo iti dakkel a bato.