Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An den Flüssen Babels da saßen wir; wir weinten auch, wenn wir Zions gedachten.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

An die Weiden in seiner Mitte hingen wir unsere Harfen.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Da baten uns, die uns gefangen hielten, um die Worte eines Liedes, die so uns quälten, um Fröhlichkeit: Singt uns von dem Liede Zions.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie sollten wir das Lied Jehovahs singen auf dem Boden des Auslandes.

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

So ich deiner vergäße, Jerusalem, so soll vergessen meine Rechte.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

So soll kleben meine Zunge an meinem Gaumen, so ich dein nicht gedenke, so ich nicht erhebe Jerusalem über das Höchste meiner Fröhlichkeit.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Gedenke Du, Jehovah, der Söhne Edoms am Tag Jerusalems, da sie sprachen: Entblößt, entblößt sie bis auf die Gründe darin!

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Tochter Babels, der verheerten, selig der dir entrichtet nach der Erwiderung, die du uns erwidert hast.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Selig der, der deine Kindlein ergreift und sie zerschmettert an der Felsenklippe.