Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

An Babels Strömen, da saßen wir und weinten, wenn Zions wir gedachten;

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

an die Weiden, die dort stehen, hängten wir unsre Harfen;

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

denn Lieder verlangten von uns dort unsre Zwingherrn, und unsre Peiniger hießen uns fröhlich sein: »Singt uns eins von euren Zionsliedern!«

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Wie sollten wir singen die Lieder des HERRN auf fremdem Boden?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Vergesse ich dich, Jerusalem, so verdorre mir die rechte Hand!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Die Zunge bleibe mir am Gaumen kleben, wenn ich deiner nicht eingedenk bleibe, wenn ich Jerusalem nicht stelle über alles, was mir Freude macht!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Gedenke, HERR, den Söhnen Edoms den Unglückstag Jerusalems, wie sie riefen: »Reißt nieder, reißt nieder bis auf den Grund in ihm!«

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Bewohnerschaft Babels, Verwüsterin! Heil dem, der dir vergilt dasselbe, was du an uns verübt!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Heil dem, der deine Kindlein packt und am Felsen sie zerschmettert!