Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Apud la riveroj de Babel Ni sidis kaj ploris, Rememorante Cionon.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sur la salikoj tie Ni pendigis niajn harpojn.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Ĉar tie niaj kaptintoj postulis de ni kantojn, Kaj niaj mokantoj ĝojon, dirante: Kantu al ni el la kantoj de Cion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Kiel ni kantos sur fremda tero La kanton de la Eternulo?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Se mi forgesos vin, ho Jerusalem, Tiam forgesiĝu mia dekstra mano;

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Algluiĝu mia lango al mia palato, Se mi vin ne memoros, Se mi ne levos Jerusalemon en la supron de miaj ĝojoj.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Rememorigu, ho Eternulo, al la filoj de Edom La tagon de Jerusalem, kiam ili diris: Detruu, detruu ĝis ĝia fundamento.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Ho ruinigema filino de Babel! Bone estos al tiu, Kiu repagos al vi por la faro, kiun vi faris al ni.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Bone estos al tiu, Kiu prenos kaj frakasos viajn infanetojn sur ŝtono.