Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon [Confusion], there we sat down. Yes, we wept, when we remembered Zion [Mountain ridge, Marking].

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

On the willows in that land, we hung up our harps.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

For there, those who led us captive asked us for songs. Those who tormented us demanded songs of joy: “Sing us one of the songs of Zion [Mountain ridge, Marking]!”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How can we sing Adonai’s song in a foreign land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget you, Jerusalem [City of peace], let my right hand forget its skill.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Let my tongue stick to the roof of my mouth if I don’t remember you; if I don’t prefer Jerusalem [City of peace] above my chief joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Remember, Adonai, against the children of Edom [Red], the day of Jerusalem [City of peace]; who said, “Raze it! Raze it even to its foundation!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Daughter of Babylon [Confusion], doomed to destruction, he will be happy who rewards you, as you have served us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy shall he be, who takes and dashes your little ones against the rock.