Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Upon the willows in the midst thereof we hanged up our harps.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

For there they that led us captive asked of us words of song, and our tormentors asked of us mirth: 'Sing us one of the songs of Zion.'

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How shall we sing the LORD'S song in a foreign land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Let my tongue cleave to the roof of my mouth, if I remember thee not; if I set not Jerusalem above my chiefest joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Remember, O LORD, against the children of Edom the day of Jerusalem; who said: 'Rase it, rase it, even to the foundation thereof.'

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O daughter of Babylon, that art to be destroyed; happy shall he be, that repayeth thee as thou hast served us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the rock.