Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon, there we sat down; yea, we wept when we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

We hanged our harps upon the willows in the midst thereof.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

For there they that carried us away captive required of us a song; and they that made us wail [required] mirth, [saying, ] Sing us [one] of the songs of Zion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How should we sing a song of Jehovah's upon a foreign soil?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget thee, Jerusalem, let my right hand forget [its skill];

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

If I do not remember thee, let my tongue cleave to my palate: if I prefer not Jerusalem above my chief joy.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Remember, O Jehovah, against the sons of Edom, the day of Jerusalem; who said, Lay [it] bare, Lay [it] bare, down to its foundation!

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Daughter of Babylon, who art to be laid waste, happy he that rendereth unto thee that which thou hast meted out to us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Happy he that taketh and dasheth thy little ones against the rock.