Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

By the rivers of Babylon we sat and wept when we remembered Zion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

There on the willows we hung our harps,

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

for there our captors requested a song; our tormentors demanded songs of joy: “Sing us a song of Zion.”

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

How can we sing a song of the LORD in a foreign land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

If I forget you, O Jerusalem, may my right hand cease to function.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

May my tongue cling to the roof of my mouth if I do not remember you, if I do not exalt Jerusalem as my greatest joy!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Remember, O LORD, the sons of Edom on the day Jerusalem fell: “Destroy it,” they said, “tear it down to its foundations!”

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

O Daughter of Babylon, doomed to destruction, blessed is he who repays you as you have done to us.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Blessed is he who seizes your infants and dashes them against the rocks.