Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Aan Babels stromen zaten wij schreiend Bij de gedachte aan Sion;

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

En aan de wilgen, die daar stonden, Hingen wij onze harpen op.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Ja, daar durfden onze rovers Ons nog liederen vragen; En onze beulen: "Zingt ons vrolijke wijsjes Uit de zangen van Sion!"

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Ach, hoe zouden wij Jahweh’s liederen zingen Op vreemde bodem!

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Jerusalem, zo ik u zou vergeten, Ik vergat mijn rechterhand nog eer;

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Mijn tong mag aan mijn gehemelte kleven, Zo ik u niet gedenk: Zo ik niet meer van Jerusalem houd, Dan van het toppunt van vreugde.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Jahweh, reken de zonen van Edom De dag van Jerusalem toe; Die riepen: Smijt ze neer, smijt ze neer; Neer met haar op de grond!

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

En gij, dochter van Babel, moordenares: Heil hem, die u vergeldt wat gij ons hebt gedaan;

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Heil hem, die uw kinderen grijpt, En tegen de rots te pletter slaat!