Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Ved Babels Floder, der sad vi og græd, naar Zion randt os i Hu.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Vi hængte vore Harper i Landets Pile.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Thi de, der havde bortført os, bad os synge, vore Bødler bad os være glade: »Syng os af Zions Sange!«

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Hvor kan vi synge HERRENS Sange paa fremmed Grund?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Jerusalem, glemmer jeg dig, da visne min højre!

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Min Tunge hænge ved Ganen, om ikke jeg ihukommer dig, om ikke jeg sætter Jerusalem over min højeste Glæde!

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

HERRE, ihukom Edoms Sønner for Jerusalems Dag, at de raabte: »Nedbryd, nedbryd lige til Grunden!«

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Du Babels Datter, du Ødelægger! Salig den, der gengælder dig, hvad du gjorde imod os!

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Salig den, der griber dine spæde og knuser dem mod Klippen!