Psaltaren 137

1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

Haduol sa mga suba sa Babilonia, Didto kami nanaglingkod, oo, nanaghilak kami, Sa nahinumdum kami sa Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

Sa ibabaw sa mga tangbo didto sa kinataliwad-an niini Gipamitay namo ang among mga alpa.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

Kay didto, (sila) nga mingdala kanamo nga mga binihag, nanagpangayo kanamo ug mga awit, Ug (sila) nga nanagsakit kanamo nanagpangayo kanamo ug kalipay, nga nagaingon: Awiti kami ug usa sa mga awit sa Sion.

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

Unsaon namo sa pag-awit sa alawiton ni Jehova Sa yuta nga dili amo?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

Kong mahikalimot ako kanimo, Oh Jerusalem, Pahikalimti sa akong toong kamot ang iyang pagkabatid.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

Papilita ang akong dila sa alingagngag sa akong baba, Kong ako dili mahinumdum kanimo; Kong ang Jerusalem dili ko palabihon Ibabaw sa akong dakung kalipay.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

Hinumdumi, Oh Jehova, batok a mga anak sa Edom Ang adlaw sa Jerusalem; Nga nanag-ingon: Gun-oba siya, gunoba siya, Bisan hangtud ngadto sa mga patukoranan niana.

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

Oh anak nga babaye sa Babilonia, ikaw nga pagalaglagon, Malipayon siya, nga magabalus kanimo Ingon sa imong pag-alagad kanamo.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

Magamalipayon siya nga magakuha ug magasalibay sa imong mga kabataan Batok sa bato.