Psaltaren 132
1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,
Ein song til høgtidsferderne. Herre, kom i hug for David all hans møda!
2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
Han som svor for Herren, lova Jakobs velduge:
3 "Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,
«Ikkje gjeng eg inn i mitt heimetjeld, ikkje stig eg upp på lega i mi seng,
4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
ikkje unner eg augo svevn, ikkje augneloki ein blund,
5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob."
fyrr eg finn ein stad for Herren, ein bustad for Jakobs velduge.»
6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.
Sjå, me høyrde um henne i Efrata, so fann me henne i skogbygdi.
7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.
Lat oss ganga til hans bustad, lat oss tilbeda for hans fotskammel!
8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
Statt upp, Herre, og kom til din kvilestad, du og ditt veldes kista!
9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.
Prestarne dine klæde seg i rettferd, og dine trugne ropa med fagnad!
10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.
For David, din tenars skuld vis ikkje frå deg åsyni åt den du hev salva!
11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: "Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
Herren hev svore David ein sann eid, den gjeng han ikkje ifrå: «Av di livsfrukt vil eg setja kongar på din stol.
12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.
Dersom dine søner held mi pakt og mine vitnemål som eg skal læra deim, so skal og deira søner æveleg og alltid sitja på din kongsstol.»
13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.
For Herren hev valt seg Sion, han ynskte det til sin bustad:
14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
«Dette er min kvilestad for all tid, her vil eg bu, for det hev eg ynskt.
15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
Maten her vil eg rikleg signa, dei fatige vil eg metta med brød,
16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.
og prestarne vil eg klæda med frelsa, og dei gudlege skal ropa høgt av fagnad.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.
Der vil eg lata veksa upp eit horn for David, der hev eg stelt til ei lampa for den eg hev salva.
18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa."
Hans fiendar vil eg klæda med skam, men yver honom skal hans kruna stråla.»
