< Psaltaren 132 >

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,
Ein Wallfahrtslied. Gedenke, HERR, dem David alle seine Mühsal,
2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
ihm, der dem HERRN einst zuschwor
3 "Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,
»Wahrlich, ich will mein Wohnzelt nicht betreten, nicht mein Ruhelager besteigen;
4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,
ich will meinen Augen den Schlaf nicht gönnen, nicht Schlummer meinen Augenlidern,
5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob."
bis eine Stätte dem HERRN ich gefunden, eine Wohnung für Jakobs mächtigen Gott!«
6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.
Ja, wir haben von ihr gehört in Ephrath, sie gefunden im Gefilde von Jaar:
7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.
»Laßt uns in seine Wohnung treten, uns niederwerfen vor dem Schemel seiner Füße!
8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.
Brich auf, o HERR, zu deiner Ruhstatt, du und die Lade (das Sinnbild) deiner Macht!
9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.
Laß deine Priester sich kleiden in Gerechtigkeit, und deine Frommen mögen jubeln!
10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.
Um deines Knechtes David willen weise das Antlitz deines Gesalbten nicht ab!«
11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: "Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
Geschworen hat der HERR dem David einen Eid, einen wahren Eid, von dem er nicht abgeht: »Von deinen leiblichen Sprossen will einen ich setzen auf deinen Thron.
12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.
Wenn deine Söhne meinen Bund beachten und meine Zeugnisse, die ich sie lehren werde, so sollen auch ihre Söhne für und für sitzen auf deinem Thron.«
13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.
Denn der HERR hat Zion erwählt, hat es zu seiner Wohnung begehrt:
14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
»Dies ist meine Ruhstatt für immer, hier will ich wohnen, weil ich’s so begehrt.
15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
Zions Nahrung will ich reichlich segnen, seine Armen sättigen mit Brot;
16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.
seine Priester werde in Heil ich kleiden, seine Frommen sollen laut frohlocken.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.
Dort will ich Davids Macht erblühen lassen; eine Leuchte hab’ ich meinem Gesalbten bereitet.
18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa."
Seine Feinde will ich kleiden in Schmach, doch ihm soll auf dem Haupt die Krone glänzen.«

< Psaltaren 132 >