Psaltaren 132

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

Mɔzɔha. O! Yehowa, ɖo ŋku David kple fukpekpe siwo katã me wòto la dzi.

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

Eka atam na Yehowa, eye wòɖe adzɔgbe na Yakob ƒe Ŋusẽtɔ la be,

3 "Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

“Nyemage ɖe aƒenye me, alo aɖamlɔ nye aba dzi o.

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

Nyemana nye ŋkuwo nadɔ alɔ̃, alo nye aɖaba nadɔ akɔlɔ̃e o,

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob."

va se ɖe esime mekpɔ teƒe na Yehowa kple nɔƒe na Yakob ƒe ŋusẽtɔ la.”

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

Míesee le Efrata, eye míedo goe le Yaar gbegbe be,

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

“Mina míayi ɖe enɔƒe, mina míade ta agu ɖe eƒe afɔɖodzinu ŋgɔ.

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

O! Yehowa, tso, ne nàva wò gbɔɖemeƒe, wò kple wò ŋusẽ ƒe nubablaɖaka la gbɔ.

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

Wò nunɔlawo nedo dzɔdzɔenyenye ƒe awu, eye wò ame kɔkɔewo nedzi ha le dzidzɔkpɔkpɔ ta.”

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

Le David, wò dɔla ta la, mègagbe wò amesiamina la o.

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: "Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Yehowa ka atam na David; eka atam vavã si matu o la be, “Matsɔ wò ŋutɔ wò dzidzimevi aɖo fiae ɖe wò fiazikpui dzi.

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

Nenema ke ne viwò ŋutsuwo lé nye nubabla kple nye se siwo mefia wo me ɖe asi la, ekema wo viwo anɔ wò fiazikpui dzi tso mavɔ me yi ɖe mavɔ me.”

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

Elabena Yehowa tia Zion, eye wòtiae be wòanye ye nɔƒe be,

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

“Esia nye nye gbɔɖemeƒe tso mavɔ me yi ɖe mavɔ me, afi siae manɔ fiazikpui dzi le gli, elabena nye ŋutɔe tiae.”

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Matsɔ nu nyui geɖewo ayrae, eye matsɔ nuɖuɖu aɖi ƒoe na eƒe ame dahewo.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

Mado xɔxɔ ƒe awu na eƒe nunɔlawo, eye eƒe ame kɔkɔewo adzi ha le dzidzɔkpɔkpɔ ta tegbetegbe.

17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

“Le afi sia, mana dzo nado na David, eye masi akaɖi aɖo anyi na nye amesiamina la.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa."

Matsɔ ŋukpe ado na eƒe futɔwo, ke fiakuku si anɔ eƒe ta la, anɔ keklẽm.”