Psaltaren 132

1 En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida,

Herre! kom David i Hu for alle hans Lidelser,

2 han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;

ham, som tilsvor Herren og lovede Jakobs mægtige:

3 "Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger,

„Jeg vil ikke gaa ind i mit Hus's Telt, jeg vil ikke opstige paa min Sengs Leje;

4 jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer,

jeg vil ikke lade mine Øjne sove, eller mine Øjenlaage blunde,

5 förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob."

førend jeg finder et Sted for Herren, en Bolig for Jakobs mægtige.‟

6 Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden.

Se, vi hørte om den i Efrata; vi fandt den paa Jaars Mark.

7 Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall.

Vi ville gaa ind i hans Bolig, vi ville tilbede for hans Fødders Fodskammel.

8 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark.

Herre! staa op til din Hvile, du og din Magts Ark.

9 Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble.

Lad dine Præster klæde sig med Retfærdighed og dine hellige synge med Fryd.

10 För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde.

For David, din Tjeners Skyld, forskyd ikke din Salvedes Ansigt!

11 HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: "Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.

Herren tilsvor David den Sandhed, fra hvilken han ikke vilde vige: „Af dit Livs Frugt vil jeg sætte en Mand paa din Trone.‟

12 Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.

Dersom dine Børn holde min Pagt og mine Vidnesbyrd, som jeg vil lære dem, da skulle og deres Børn altid sidde paa din Trone.

13 Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning.

Thi Herren har udvalgt Zion, han har begæret sig den til Bolig:

14 Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.

„Den er min Hvile altid, her vil jeg bo; thi jeg har begæret den.

15 Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.

Jeg vil velsigne Spisen der, jeg vil mætte de fattige der med Brød.

16 Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt.

Og jeg vil klæde dens Præster med Salighed, og dens hellige skulle synge med Fryd.

17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde.

Der vil jeg lade et Horn opvokse for David; jeg har beredt en Lampe for min Salvede.

18 Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa."

Hans Fjender vil jeg klæde i Skam, men paa ham skal hans Krone blomstre.