Psaltaren 130

1 En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE.

Pesem preizvrstna. Iz globočin sem te klical, Gospod:

2 Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.

Gospod, poslušaj glas moj; ušesa tvoja naj pazijo na prošinj mojih glas.

3 Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?

Ako bodeš na krivice gledal, Gospod, kdo bi mogel obstati?

4 Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.

Ker pri tebi je odpuščenje, da te česté v svetem strahu.

5 Jag väntar efter HERREN, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.

Čakal sem Gospoda, čakala je duša moja; tudi v besedi njegovi imam nado.

6 Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen.

Srce moje hrepeni po Gospodu, bolj ko straže po jutru, ki čujejo noter do jutra.

7 Hoppas på HERREN, Israel; ty hos HERREN är nåd, och mycken förlossning är hos honom.

Nado imej Izrael v Gospodu, ker pri Gospodu je milost, in pri njem največ rešenja.

8 Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar.

In on bode rešil Izrael vseh krivic njegovih.