Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Ɔsoroforɔ dwom. “Wɔahyɛ me so pii firi me mmɔfraase, ma Israel nka.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Wɔahyɛ me so pii firi me mmɔfraase, nanso wɔntumi nnii me so nkonim.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Fentemfoɔ afentem mʼakyi ayɛ wɔn nkofie atentene.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Nanso Awurade yɛ ɔteneneeni; Watwitwa amumuyɛfoɔ nhoma afiri me ho.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Ma wɔn a wɔtan Sion nyinaa mfa animguaseɛ nsane wɔn akyi.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ma wɔnyɛ sɛ ɛserɛ a ɛwɔ ɔdan atifi, ɛnnyini na ahye;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Ɛremma otwafoɔ nya biribi wɔ ne nsam, na deɛ ɔboaboa ano nso renya hwee nʼabasa so.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Mma wɔn a wɔtwam hɔ nnka sɛ, “Awurade nhyira mmra mo so; yɛhyira mo wɔ Awurade din mu.”