Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Ɔsoroforo dwom. “Wɔahyɛ me so pii afi me mmofraase, ma Israel nka ɛ.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Wɔahyɛ me so pii afi me mmofraase, nanso wontumi nnii me so nkonim ɛ.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Fɛntɛmfo afɛntɛm mʼakyi ayɛ wɔn nkɔmoa atenten.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Nanso Awurade yɛ ɔtreneeni; watwitwa amumɔyɛfo hama afi me ho ama made me ho.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Ma wɔn a wɔtan Sion nyinaa mfa animguase nsan wɔn akyi.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ma wɔnnyɛ sɛ sare a ɛwɔ ɔdan atifi, a ennyin na ɛhyew;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

na nnɔbaetwafo ntumi nnya biribi mfi mu nhyɛ ne nsa ma, na nea ɔboaboa ano nso nnya hwee nhyɛ nʼabasa ma.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Mma wɔn a wotwa mu wɔ hɔ no nka se, “Awurade nhyira mmra mo so; yehyira mo wɔ Awurade din mu.”