Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Hac ilahisi Gençliğimden beri bana sık sık saldırdılar; Şimdi söylesin İsrail:

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Gençliğimden beri bana sık sık saldırdılar, Ama yenemediler beni.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Çiftçiler saban sürdüler sırtımda, Upuzun iz bıraktılar.”

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Ama RAB adildir, Kesti kötülerin bağlarını.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Siyon'dan nefret eden herkes Utanç içinde geri çekilsin.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Damlardaki ota, Büyümeden kuruyan ota dönsünler.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Orakçı avucunu, Demetçi kucağını dolduramaz onunla.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Yoldan geçenler de, “RAB sizi kutsasın, RAB'bin adıyla sizi kutsarız” demezler.