< Psaltaren 129 >
1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --
Muchas veces me persiguieron desde mi juventud. Que [lo] diga ahora Israel:
2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.
Muchas veces me persiguieron desde mi juventud, Pero no prevalecieron contra mí.
3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.
Los aradores araron sobre mi espalda. Hicieron largos surcos.
4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.
Yavé es justo, Cortó las cuerdas de los perversos.
5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.
Sean avergonzados y vueltos atrás Todos los que aborrecen a Sion.
6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;
Sean como [la] hierba de las azoteas Que se marchita antes de crecer,
7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,
Con la cual el cosechero no llena su mano, Ni el regazo el que ata manojos.
8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."
Ni le dicen los que pasan: La bendición de Yavé sea sobre ustedes, Los bendecimos en el Nombre de Yavé.