Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Rwiyo rworwendo. Vakandidzvinyirira zvikuru kubva pauduku hwangu, Israeri ngaati,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Vakandidzvinyirira zvikuru kubva pauduku hwangu, asi havana kundikunda.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Varimi vakarima musana wangu vakaita miforo yavo mirefu.”

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Asi Jehovha akarurama, akandisunungura pamabote avakaipa.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Vose vanovenga Zioni ngavadzorerwe shure nenyadzi.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Ngavaite souswa pamusoro pedenga remba, hunooma husati hwakura;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

mukohwi haangazadzi maoko ake nahwo, uye anounganidza haangazadzi maoko ake.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Vanopfuura nepo ngavarege kuti, “Maropafadzo aJehovha ngaave pamusoro pako; tinokuropafadza muzita raJehovha.”