Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Faarfannaa ol baʼuu. Israaʼel akkana haa jedhu; “Isaan dargaggummaa kootii jalqabanii akka malee na cunqursaniiru;

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

isaan dargaggummaa kootii jalqabanii akka malee na cunqursaniiru; garuu na hin moʼanne.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Warri qootiisa qotan dugda koo qotan; boʼoo isaaniis ni dheeressan.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Waaqayyo garuu qajeelaa dha; funyoo jalʼootaa gargar kukkuteera.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Warri Xiyoonin jibban hundinuu, qaaniidhaan duubatti haa deebiʼan.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Isaan akka marga bantii manaa irraa kan utuu hin guddatin goguu haa taʼan;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

namichi haamu qabaa isaa guuttachuu, yookaan namichi walitti qabu bissii isaa guuttachuu hin dandaʼu.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Warri achiin darban, “Eebbi Waaqayyoo isiniif haa taʼu; maqaa Waaqayyootiin isin eebbifna” isaaniin hin jedhin.