Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Ein song til høgtidsferderne. Mykje hev dei trengt meg alt ifrå min ungdom - so segje Israel -

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

mykje hev dei trengt meg alt ifrå min ungdom; men dei hev ikkje fenge bugt med meg.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

På min rygg hev pløgjarar pløgt, dei hev gjort sine forer lange.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Herren er rettferdig, han hev hogge av reipi til dei ugudlege.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Dei skal skjemmast og vika attende alle som hatar Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Dei skal verta som gras på taki, som visnar fyrr det fær veksa;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

slåttaren fær ikkje handi full, og bundelbindaren ikkje eit fang.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: "HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn."

Og dei som gjeng framum, segjer ikkje: «Herrens velsigning vere yver dykk, me velsignar dykk i Herrens namn!»